Smakprov Moder

Tom hasar sig fram över golvets blodblandade halm. Smärtan i den trasiga mjälten får hela vänstra sidan att domna. Han lyckas få grepp om stålgallret och dra sig in mot Kims hopkrupna kropp som skakar och rister mot gallerväggen. Han sträcker sig och greppar högt i ett av gallerstålen. Det flimrar framför ögonen medan han tar sig upp i sittande. Värken i sidan stoppar andningen under några sekunder. Efter ett utdraget stön kippar han efter andan och lutar flämtande huvudet mot hennes. Så lyckas han lägga en tröstande arm om hennes smala axlar. De darrar som vid feber.

Erlandsson sitter på huk. Med ryggen mot dem kliar han honans ragg, omilt och med långa tag. Hon råmar lågt och rister till då och då. Av diande läten att döma, misstänker Tom att björnmamman just nu inte vill bli störd. Hon ligger still på sidan. Om hennes rysningar består av njutning eller irritation har Tom inte en aning om. Erlandsson gräver djupt med fingrarna i hennes päls medan han konverserar.

– Du och jag är lika. Vi är överlevare.

Han talar verkligen med honan.

– Din mamma hette Tessie.

Erlandsson nickar med eftertryck.

– Med hjälp av sina föräldrar, de två forskarna, har han dödat din mamma. Sonen stal hennes blod. Du och dina syskon låg ännu ofödda inuti hennes varma mage. Bara du överlevde. Din vilja är ursinnigt stark. Som min. Vi är lika, du och jag.

Allt är tyst och stilla förutom björnhonans tungt fnysande andetag. De tre ungarna verkat har diat klart. Troligen slumrat in uppepå höet innanför sin trygghet. Björnhonan rister hans armar av ryggen, vrider sig runt och tar sig upp i sittande. Tyst blickar hon mot Tom och Kim. Så vädrar hon mot Erlandssons huvud alldeles intill, fnyser i kraftiga stötar.

Tom sätter läpparna nära sin systers öra.

– Kim, det är jag. Allt kommer bli bra. Jag vill att du sitter helt stilla. Okej?